EFTER Vipassana meditation
Den här artikeln skrevs ca en vecka efter genomförd 10 dagars Vipassana kurs. I artikeln “FÖRE Vipassana meditation” kan du läsa mer om vad den innebär. Ett utdrag ur dessa artiklar kommer även att publiceras i tidningen Yoga för dig som kommer ut i Sverige den 29e maj.
Jag är på väg ut från meditationssalen. Det har blivit vår under de nio dagar som jag varit här på Östgötaslätten. Nu skiner solen och jackan får hänga kvar på kroken när jag kliver ut i den friska luften full av fågelsång. Det är dag tio på Vipassana-kursen och tystnaden bröts för en minut sedan. De drygt 50-talet människor som gått kursen börjar trevande att konversera. Snart skär skratt genom den vårljumma luften. Själv sätter jag mig på en bänk lite för mig själv. Lite rädd för att börja använda rösten för första gången på tio dagar men framförallt utan svar på frågan; vad är tillräckligt viktigt nog för att bemödas prata om? En lång kille sätter sig bredvid, tydligen utan svar på samma fråga för vi sitter båda tysta och bara existerar. Efter tio minuter säger vi ”hej” till varandra.
När jag kommer tillbaks till Göteborg efter min tio-dagars Vipassana-kurs i tystnad ter sig verkligheten annorlunda. Svårt att sätta fingret på, men saker och miljöer känns lättare. De är avdramatiserade, avreglerade, renade från de associationer, tanker och känslor som tidigare tydligen var kopplade till dem. En banan är en banan. Punkt. Jag inser att de här tio dagarna faktiskt har förändrat mig på djupet. Känner mig fri och stor men samtidigt otroligt känslig och öppen. Andra dagen som jag är tillbaks hemma vaknar jag och minnen om min före detta fru dyker upp när jag avslutar min morgonmeditation. Jag reser tillbaks till tiden när vi var nyförälskade, sommaren 1999. Jag överväldigas av känslor och mängden av kärlek som bara väller upp inombords får mig att börja storgråta, en riktig ”Lille Skutt-gråt” om ni minns de gamla tecknade filmerna när tårarna liksom sprutar som en fransk fontän. Jag känner hur mycket jag där och då älskade henne, hennes Julia Roberts-leende, hennes blänkande hår och hennes doft i nacken på morgnarna. Vackra minnen men det finns inget begär efter henne och det känns helt ok att gråta.
Dagarna går och denna känslighet avtar så sakteliga och med den också antalet Lille Skutt-stunder. Jag kan börja se vad Meditationskursen gjort med mig. Den gav mig flera nya insikter om mig själv och har gett mig en ny, lite renare grund att stå på när jag betraktar världen. Känner mig fri. Förutom rent praktiska förändringar som att jag helt plötsligt använder Facebook mycket mindre och att jobbiga jobbsysslor känns lättare, så känner jag mig fridfullt distanserad till människor, händelser, tankar och känslor. Samtidigt har jag större empati och omtanke. Jag har fått en djupare förståelse för tankens funktion och kraft. En av de upplevelser som kom först var just hur mycket av upplevelsen av verkligheten som är fysisk och vad som är mentalt.
En upplevelse som beskriver tankens kraft är exempelvis smärtan av att sitta länge i samma ställning. De första två dagarna gör det ont, ibland väldigt ont och jag tvingas byta ställning om och om igen för jag klarar inte av smärtan. Det gick över den tredje dagen och det hade inte så mycket att göra med att kroppen blev mjukare, nej det hade mycket mer att göra med att jag under de första dagarna tränat på att möta smärtan utan att reagera på den enligt mina gamla hjulspår. Så till tredje dagen hände något. Smärtan var nu endast den fysiska smärtan. Upplevelsen av smärta begränsades till området där kroppen mötte underlaget. En ganska liten yta jämfört med den totala volymen av min kropp. Första dagen hade däremot upplevelsen av smärta funnits i hela min kropp och tagit över hela mitt varande. Så den fysiska smärtan stod kanske för 1/10 av den totala smärtupplevelsen och resterande var mentalt. Mina tankar skapade känslan av outhärdlig smärta som jag måste reagera på och byta ställning osv.
Exemplet blev ännu tydligare när en mygga satte sig på mitt öra. Jag hör den komma, och när den sätter sig är det som en elektrisk stöt går igenom hela min kropp, det börjar klia nåt så infernaliskt, jag blir varm i hela kroppen, svettas och hela min varelse vill bara vifta bort den… …vilket jag också gör efter ett bra tags kämpandes med denna upploppsliknande känsla i kroppen. När fjärde myggan kommer har jag övat tillräckligt mycket för att kunna begränsa upplevelsen någorlunda till den fysiska upplevelsen. Den fysiska upplevelsen som innebär att mindre en än kvadratmillimeter av min hud har kontakt med myggans kropp. Det är verkligheten. Det jag upplevde första gången myggan kom var skapat av mina tankar om det som hände. Då bestod upplevelsen till en miljontedel av fysisk upplevelse och resterande var ett mentalt hjulspår som jag körde ner i vilket skapade en outhärdlig upplevelse.
En av de största upplevelserna under kursen var insikten om mitt förhållande till alla mina ”bra” saker i livet. Jag har ägnat de senaste fem åren åt att utveckla mig själv och mitt liv. Men personlig utveckling har visat sig handla mer om av-veckling. Det vill säga att bli kvitt det som skapade resultaten i livet som jag inte ville ha. Men under meditation blir det klart att det jag gjort är att ersätta gamla vanor och mönster med sådana som jag ansett är bättre för mig. Och visst har det ökat kvaliteten på mitt liv i den mån att jag nu upplever många fler ögonblick av glädje och tacksamhet jämfört med för fem år sedan. Men det jag nu tydligt ser är hur beroende jag faktiskt blivit av de nya, ”bra” vanorna. Meditationen tar upp dem till ytan och medvetandegör dem. Jag är inte alls fri, jag är bunden och beroende.
Ta t ex min morgonyoga. Nu ser jag och känner tydligt hur starkt mina behov har blivit till den rutinen, likaså att skriva, läsa och affirmera. Utan att jag insett det så har alla dessa ”bra” saker jag släppt in i mitt liv börjat ”villkora” min lycka. Det har skapat mängder av ”om bara”. Om jag bara tar mig en stunds morgonyoga kommer jag att ha en bra dag. Om bara jag hinner sitta ner och skriva av mig lite innan jag somnar kommer jag sova gott. Och så vidare. Nyskapade undermedvetna sanningar/hjulspår. De bra sakerna skapar straffsparkar för verkligheten att skapa lidande i mitt liv då det givetvis inte kan bli som jag tänkt mig jämt och ständigt. Verkligheten är ständigt i förändring men mina mentala villkor är statiska. Lidande uppstår i utrymmet däremellan.
För den som ämnar prova en Vipassana-kurs är denna text inte till hjälp. Tvärtom, den kan skapa förväntningar på vad som skall hända. Meditationstekniken handlar om att komma ifrån alla typer av förväntningar och värderingar av situationer och bara betrakta. Att förhålla sig neutral eller ”Equinonomous” till allt. Även det vi kallar ”bra” upplevelser. Tankar, känslor och förnimmelse som känns bra enligt vårt nuvarande sinnes programmering. Annars kan givetvis meditation också förvandlas till en ny ”bra” grej att bli beroende av, ett nytt omedvetet ”om bara”. Så skall du gå en kurs, glöm det nyss läst och försök komma dit utan förväntningar.
När vi inte skapar en värdering om det som sker just NU, utan behåller ett neutralt, ”Equinonomous” sinne och inte reagerar som våra mönster säger åt oss att göra, så kan även de undermedvetna mönstren komma upp till ytan. De yttrar sig då som olika sinnesförnimmelser och om vi då betraktar även dem med ett neutralt sinne och inte reagerar på dem, så kommer de att försvagas och så småningom försvinna. På detta sätt renar vi oss från det som Buddha kallade Sangkaras, och det jag skulle förklara som undermedvetna hjulspår som till största del styr våra liv och får oss att reagera på vår mentala föreställning om verkligheten och inte den faktiska verkligheten, minns exemplet med myggan. Och desto mer vi renar oss med hjälp av denna teknik som kallas Dhamma (vägen) som Vipassana-meditationen är en del av, desto friare blir vi från allt som skapar lidande. Dhamma är helt enkelt en väg som om den tålmodigt och disciplinerat praktiseras på rätt sätt tvättar oss rena från lidande. Målet är att bli upplyst likt Buddha. Buddha blev vid 35 års ålder upplyst vilket innebar att han var helt fri från mentala hjulspår. Min erfarenhet från dessa tio dagar är att det fungerar. …men vägen dit är lång.