Jag gör precis som vanligt – för det känns jobbigt med jobbiga känslor! Har du märkt att vissa jobbiga känslor verkar trivas så bra i oss att de stannar kvar i flera timmar, dagar eller veckor. De kanske till och med återkommer och hälsar på regelbundet i flera år, kanske en hel livstid. Så fort något dyker upp som påminner om honom/henne, den situationen, eller det som hände så hälsar känslan på och tar över vårt hus. Av någon anledning så förändras det inte även om vi är medvetna om det och vill ha det på ett annat sätt.

Jag har själv många återkommande tankar och känslor som hälsar på. Några har till exempel med mitt självvärde att göra och triggas när det är saker jag gjort ”fel” eller saker jag kan göra ”fel”. Det kan födas känslor av skam när jag gör saker som inte går som jag tänkt eller andra förväntat. Jag tänker att det gick fel och simsalabim känner jag mig fel. De kanske inte gillade min workshop…  De kanske tycker att jag är en besserwisser… Fel. Fel. Skam, skam. Det kan uppstå känslor av oro när jag skall prestera och klara av saker. Som att skriva en text som skall publiceras och gillas av så många som möjligt till exempel eller att hålla föreläsning… Det kan bli fel, jag kan i framtiden eventuellt bli fel. Därför blir jag rädd och passar på att skämmas redan nu. För säkerhets skull.

Dessa tankar och känslor kan jag idag förhålla mig till på ett något mer neutralt och distanserat sätt än förr då jag istället för att förhålla mig till dem, blev dem. Nu kan jag ofta uppleva känslorna och vara med dem utan att jag reagerar på dem. Det vill säga, det finns lite luft mellan mig, den som betraktar, och de tankar och känslor som uppstår per automatik av mina inprogrammerade mönster. Förr skämdes jag och min reaktion på det var att ta i ännu hårdare och att prestera mer eller vara ännu mer av en besserwisser. För om jag var bäst och visste mest kunde jag ju absolut inte vara fel! Givetvis var jag helt omedveten om att jag någonstans kände skam och rädsla över att vara fel och bara reagerade för att slippa känna den känslan. Genom att öva mig på att medvetandegöra dessa känslor och närvara med dem så har mönstren blivit svagare med åren, vissa har till och med upphört helt. Och framförallt behöver jag inte reagera på dem hela tiden utan kan välja att vara harmonisk och ödmjuk.

Det finns vissa återkommande känslorna som är svårare att förhålla sig till för mig. Jag behöver öva mycket mer. Kanske dyker de upp när min älskade och jag varit nära varandra länge och hon vill vara ännu mer tillsammans. Då kan jag känna mig trängd och tror mig behöva egen tid vilket gör att jag distanserar mig. Det är inte sån jag vill var. Eller när hon tar avstånd. Hon kanske har andra saker för sig än att ge mig uppmärksamhet. Då kan jag känna mig lämnad och oälskad, vilket gör att jag söker mer uppmärksamhet från henne och kanske försöker se till att bli behövd. Det är inte sån jag vill vara.

Jag har fortfarande väldigt svårt att förhålla mig till dessa tankar och känslor på ett distanserat sätt. Jag behöver må bra och vara medveten och närvarande för att det skall finnas luft och utrymme kring känslorna. Men ofta så är jag inte det utan jag blir känslorna i stället. Jag blir inträngd eller lämnad och därmed distanserande eller behövande. Jag reagerar alltså på dem enligt ett inprogrammerat mönster sedan barndomen. Och detta gör att relationen för mig kan kännas jobbig ibland. Mitt förnuftiga rationella ”jag” kan se att det inte är jobbigt, att det bara är som det är och att jobbigheten bor i mig och ingen annanstans. Men när jag väl ÄR känslorna och tankarna så kan jag inte låta bli att reagera på dem. När jag reagerar på dem är jag inte den jag vill vara. Jag skulle hellre vilja vara villkorslöst älskande, accepterande, harmonisk, spontan och lekfull… =) Och jag skulle hellre vilja ha ett harmoniskt förhållande.

Finns det något sätt att förhålla sig till känslor på ett ickevärderande sätt? Finns det en väg att hantera känslor utan att lagra dem på hög tills de blir en kris?

Ett mycket bra råd från Buddhismen och Yogan när det gäller hur vi förhåller oss till tankar och känslor är att du skall välkomna dina känslor, även de negativa jobbiga känslorna och bara vara med dem. Du skall uppleva dem istället för att värdera dem och antingen skapa begär eller motstånd till dem.

Men om det nu visar sig vara lättare sagt än gjort? Ja, då kanske du behöver hjälp. Att ha en lärare, en coach eller en guru som visar oss vägen är kanske till och med nödvändigt i början tänker jag. Jag tror att det också underlättar att intellektuellt förstå vad känslor är och hur de skapas. Detta kan ge perspektiv som ger luft och utrymme. I mitt fall har det hjälpt mycket att förstå att det ständiga värderandet där vi vill bli av med de jobbiga och vill ha mer av de sköna är själva källan till att vi får mer lidande med tiden. Att förstå att det bara programmerar in mer och fler känslomönster som gör att vi målar in oss i hörn av lidande där inget är som det borde vara.

Ibland infinner sig en livskris som ofta löser upp några av de inprogrammerade mönstren nästan automatiskt då vi ger upp – vi orkar inte värdera dem längre. Vi orkar inte kämpa emot utan ”bara är med dem”.

Men hur kan vi ”ge upp” vår vana att värdera och skapa begär eller motstånd utan att behöva gå in i en livskris? Att välkomna och bara vara med tuffa känslor som till exempel ångest är inte lätt.

Det har hjälpt mig att ha en terapeut eller en coach där jag vågat prata och uttrycka mina jobbiga känslor. Bara att uttrycka dem har skapat en distans till dem. Det har skapat ett erkännande och därmed ett första steg till att acceptera dem istället för att motsätta sig dem. Det har hjälpt mig att ha en lärare med ett meditativt förhållningssätt som jag litat på. Det har gett mig tilliten och modet som behövs för att möta mina känslor. Detta sätt att möta tankar och känslor på är inte det sätt jag har automatiskt i mig sedan barndomens uppfostran. Det var för svårt i början att klara av det själv. Därför har jag behövt en lärare jag litat på för att kunna öva mig på det här nya förhållningsättet och uppleva resultat av det. När jag väl har upplevt det har jag sedan kunnat fortsätta öva på det själv. Om jag inte upplever kunskapen och förvandlar det till min inre visdom är det väldigt lätt för mig att mindfulness bara blir ytterligare ett intellektuellt koncept och att jag gör precis som vanligt – för det känns jobbigt med jobbiga känslor! Och jag fortsätter att följa med tankens och känslornas vågor likt en flaskpost på ett stormigt hav.