Vårt mest populära missbruk går inte att se. Likt vi inte ser skogen för alla träd. Det här är en reflektion kring begär tillsammans med Osho. Jonas Faremo försöker spegla vårt vardagliga liv i österländsk visdom från ett café i Indien och tar hjälp av bland annat apor och en stukad fot. (Publicerad på meditationsguiden.com)

Jag sitter på German Bakery vid Laxman Jula´s brofäste i Rishikesh i Indien. Aporna har funnit en perfekt människofälla vid denna smala gångbro över älven Ganges. Här trängs människorna ihop på led och vaggar sakta likt pingviner över bron. Lagom tempo för att aporna skall kunna vittja människorna på intressanta saker. Påsar med frukt, kameror, blänkande handväskor och glasögon som oförsiktigt lämnats uppe i håret. Det här är ett ställe där människor blir av med objekt.

När jag sitter här läser jag en bok samtidigt som jag låter mitt ingefärs-te dra lite till. Det är en bok från Osho´s föreläsningar och behandlar just i detta kapitel begär. Osho som är en av de i väst mest kända och inflytelserika skäggiga visa män från Indien. I boken förklarar han hur det inte är objektet för vår åtrå som gör oss nöjda och lyckliga utan vårt subjektiva perspektiv på objektet som skapar nöjdhet eller lidande. Han skriver mycket annat efter det men jag tänkte jag skulle dröja mig kvar här en stund och se om det går att förtydliga med en liten berättelse.

Att få perspektiv ger mening

Min vän har stukat foten. Han linkar fram och känner smärta i fotleden för varje steg. Han ojjar sig och beklagar sig lagom mycket så att hans vänner skall tycka synd om honom men så att han inte verkar gnällig. Han längtar efter att få en frisk fotled så att han kan gå som vanligt och komma igång med träningen igen. Han har begär efter objektet ”frisk fot”. Så helt plötsligt stöter han på en gammal klasskamrat från lågstadiet på Skatteverkets kontor. Han har varit FN-soldat och råkat trampa på en mina. Nu sittandes i rullstol och med endast ett halvt vänster ben och helt avsaknad av det högra frågar han hur min stukade vän har det. Det slutar med att dom kallpratar lite om livet medans dom väntar på sin tur i kön.

När min stukade vän efteråt sitter på sitt favoritkafé och dricker sin dagliga Caffe Latte känner han sig märkligt tacksam för sina ben och fötter som tog honom till caféet. Han har inget att klaga över, tvärtom så har kaffet aldrig smakat bättre och han ser skönheten i alla människor som går förbi. Hans subjektiva perspektiv på objektet, foten, har ändrats. Begäret efter en ”frisk fot” har upphört och därmed befinner han sig i frid och nöjdhet.

Det ständiga jagandet skapar lidande

Vi i väst har en förunderlig dyrkan av detta begär till objekt och verkar helt sakna insikt om hur det skapar lidande för oss. Den österländska traditionen att blicka inåt har sedan många tusen år tillbaks klätt av dessa attraktiva begär dess illusoriskt vackra kläder och funnit den nakna sanningen. I väst har det istället gått så långt att vi till och med gjort begären efter objekt till vårt samhälles största drivkraft. Mål, visioner prisas och förändring till det bättre kan endast ske med begär till något annat än det som är just nu. Ständig tillväxt är mantrat. Begär till objektet är vår gud.

Jag läser vidare i Osho´s bok och han berättar hur det i själva begäret alltid finns lidande inbakat. Begär uppstår ur en inre föreställning om att ”det inte är som det skall vara”. När vi får längtan efter något är det svårt att se denna subtila källa som längtan springer ur men den finns där. Annars hade du inte fått begär till något annat. Det går inte att sära på begäret och dess andra ände – missnöje.

Att söka efter något, att ha begär till något, det är grunden till det sjuka sinnet. Att inte vara i sökande eller i begär är den grundläggande hälsan för ditt varande.” Osho (Översättning från The Man Who Loved Seagulls, Essential Life Lessons From the Worlds Greatest Wisdom Traditions)

Tillbaks till min väns stukade fot. Den har nu läkt och han vaknar på morgonen och sätter ner foten. Den bär och känns stabil. Nöjdhet sipprar ut i ådrorna och han känner sig tacksam för att foten är hel. Han tänker kanske; ”den där Osho hade fel, objektet kan visst skänka nöjdhet i och med att det förändras. Det blir ju som jag vill! Jag har gjort sjukgymnastik och ändrat objektet och nu är jag frisk och nöjd!” Vid tidpunkten då hans andra fot når marken har han hunnit glömma att en fot en gång varit skadad, han har tagit dess friskhet för givet och nöjdheten och tacksamheten är inte längre där. När han har rest sig upp från sängen efter att ha gnuggat sömnen ur ögonen har nästa begär formats; jag önskar jag hade en riktigt bra espressomaskin, tänker han. Då hade jag firat med en sjyst latte.

Sinnet är beroende av att vara på väg

Det är mycket enkelt att hålla på att förändra objektet till ens begär. Vi behöver bara gå och köpa en espressomaskin! Vi kan ha begär efter mer pengar, vackrare boende, mer vältränad kropp, mindre stressfullt jobb eller att komma närmre gud. Vi kommer kanske förändra alla dessa objekt till våra begärs längtan, men vi kommer inte att förändras. Vi kommer att vara precis som tidigare för vi fortsätter att begära objekt.

Som jag ser det så är att begära objekt inte bara är en dålig vana vi har, det är ett beroende. Sinnet är beroende av att vara på väg någon annanstans, att få det bättre. Bara själva tanken på att ha den där nya blänkande espressomaskinen får oss att må bra för en stund. Vi känner dofterna i köket av det nymalda kaffet, vi ser framför oss det vackra skummet på espresson i det vita porslinet. Denna sekundlånga fantasi skapar begär som skapar känslor i kroppen. Dessa känslor skapade av begäret till fantasin är det vi är beroende av. Och så fort vi har köpt espressomaskinen kommer vårt sinne söka efter nya objekt att sträva efter.

Våra sinnen är mycket nöjda med att hellre leva i denna dröm av begär, ta del av denna tillfälliga kick av känslor som begäret ger än att uppleva livet. Hur många är idag beroende av nya utmaningar? Att byta jobb är ett sätt att skapa nya utmaningar. Idag byter vi jobb som vi byter underkläder. Hur många känner du som ständigt behöver sätta upp nya inspirerande mål för att kunna leva? Begär efter objekt/missnöje med nuet är det största beroendet och missbruket vi har, men ingen kan se det för det är ett kollektivt missbruk.

Att uppleva nuet är livets mirakel

Tänk om livet är det som utspelar sig här och nu? Dina fötter mot golvet, den ljumma luften runt din kropp som befinner sig i ett rum på norra delen av en liten materiaklump som vi kallar Tellus, grön frodig och täckt av livgivande vatten. Livet som vi upplever är inget annat än ett mirakel vi inte har en aning om varför vi fått i gåva att uppleva. Inget av det miraklet upplever vi, utan lever hellre i begär efter kaffemaskinen, en lite snyggare och vigare kropp, nyare bil, högre lön, mer tid med barnen, mindre stressigt jobb, mer förstående föräldrar, att bli certifierad, eller lycka – allt vilket vi inte har just nu. Och under tiden vi strävar mot objektet stressar vi, ogillar kaffet ur den gamla kaffebryggaren, är bitter över den låga lönen, trött på den gamla bilen, irriterad på den stela kroppen som inte klarar av att göra en snygg Trikonasana på Yogaklassen, otillräcklig för att vi inte är certifierade i ditt o datt, ledsna över föräldrarnas oförstående, frustrerad över att vi inte hinner leka med barnen och är olyckliga största delen av tiden. Begär tar oss längre från upplevelsen av den frid, nöjdhet, fullkomlighet, perfekthet och magi som är ständigt närvarande i nuet.

Närvaro och förståelse skapar frid

Detta beroende av begär till det vi inte har gör det omöjligt att vara i frid, stillhet, avslappning och fullkomlighet mer än i korta stunder. Som t ex efter ett långt och intensivt yoga-pass då vårt nervsystem har slitits hit o dit i två timmar så att vi av ren utmattning slutar begära. Och vips så befinner vi oss helt plötsligt i frid. Närvarande och stilla. Tills en annan yogi i duschen frågar om vi skall gå på workshoppen i helgen med den internationellt kända yogaläraren… Spiralen av lidande är igång igen. Nya yoga-upplevelser skymtar bortom horisonten och dropparna som rinner nerför din hud i duschen passerar obemärkt. Du är någon annanstans.

Jag har nu skrivit om begär här men skulle lika gärna kunna skriva om motstånd. Det är begär eller motstånd som skapar lidande säger den österländska vetenskapen. Motstånd och begär är samma sak. De är bara olika ändar av samma rep. Om du rycker i ena änden följer den andra med. Begär kommer från motsättning av det som är. Motsättning skapar begär till något som inte är. Båda tar dig bort från miraklet livet. Båda skapar lidande.

”Så vad skall jag göra? Frågan dyker upp automatiskt – vad skall jag göra då? Förståelse, mer uppmärksamhet och närvaro, var mer av en betraktare. Betrakta dig själv när du rör dig, lever, är. Försök förstå varje ögonblick som passerar. Förbli den som betraktar. ” Osho (Översättning från The Man Who Loved Seagulls, Essential Life Lessons From the Worlds Greatest Wisdom Traditions)

Kanske har det varit på sin plats att berätta hur man undviker dessa spiraler av lidande skapat av begär och motstånd. Ja, vad vet vi människor egentligen? Osho skriver i vilket fall om uppmärksamhet och närvaro. Och om det är så är det goda nyheter. Närvaro och uppmärksamhet är ju egenskaper vi redan har. Det är något vi redan är. Inget vi behöver sätta upp mål för att få.

Var uppmärksam på din inre domare

Men se upp. Mina erfarenheter säger att det är väldigt lätt att förvandlas från vittnet till domaren. Vi lägger nämligen väldigt lätt värderingar vid det vi betraktar. Vi behöver öva oss på att uppleva verkligheten neutralt. Våra beroenden av begär är så starka och de kan bara existera om vi värderar. Att något är bra, dåligt, inte tillräckligt, att det finns bättre, är förutsättningar för begär och motstånd. Och när dessa värderingar uppstår (vilket det kommer att göra, och det sker väldigt subtilt eftersom de oftast redan finns där) behöver vi omfamna domaren i oss och omfamna beroendet och alla begär och låta dem få plats i den totala upplevelsen av nuet. Om vi tänker att de är av ondo så har vi motsatt oss och är igen i den negativa spiralen. Vi är domaren som dömer domaren. Då är det dags att omfamna denna domare igen och uppleva den som en del av den totala upplevelsen av livet just nu.

Kanske hade det varit lättare att ha en apa på sin axel som så fort det dyker upp begär till ett objekt, fräckt bara stjäl objektet ur vår fantasi och på så sätt gör oss uppmärksamma, medvetna och närvarande i det ögonblick då livet faktiskt utspelar sig; nu. Och nu kan vi vara nöjda.

 

Jonas Faremo Mindfulnesscoach